Svensk ordbok 2009, webbversion

fak`tor substantiv ~n ~er [-o´rer] fakt·or·er1en­dera av de storheter som in­går i en multiplikation mat.JFRhyponymmultiplikandhyponymmultiplikator multiplikation med faktorn 3sedan 1745av lat. fac´tor, eg. ’görare, förfärdigare’, till fac´ere ’göra’ 2om­ständighet som bi­drar till visst resultat af.JFRcohyponymförhållande 1 tidsfaktornen av­görande faktoren bi­dragande faktorklimatet är en faktor att räkna medmånga sam­verkande faktorer ledde till o­lyckan○spec. i ärftlighets­läraarvsfaktor○spec. äv.del av intelligens eller personlighet psykol.verbal faktor○spec. äv. (ofta skämts.) i sammansättn. för att ut­trycka (hög el. låg) före­komst av ngt(hög) kändis­faktor(låg) hippfaktorden mänskliga faktorn o­fullkomlighet hos människanofta som en sorts ursäkt för slarv o.d.​ fel­navigeringen berodde på den mänskliga faktorn sedan 18103arbets­ledare vid tryckeri el. liknande arbets­plats bok.yrk.sedan 1520