Svensk ordbok 2009, webbversion

fa`na substantiv ~n fanor fan·an●duk (fästad vid stång) som bärs som fält­tecken eller samlingstecken för förening, korporation m.m. samh.JFRcohyponymbanercohyponym1flaggacohyponymvimpelcohyponymstandarcohyponymbanderoll 1 fanbärarehälsa fanande röda fanorna på 1 majhonnör för regementets fana○spec. om nations­flagga, i symbol­laddade samman­hangden blå­gula fananhålla ngts fana högtkämpa för ngt​ han håller gastronomins fana högt genom att bjuda sina vänner på gourmetmiddagar sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. fana; av lågty. vane med samma betydelse (ty. Fahne), urspr. ’tyg; duk’; besl. med lat. pann´us ’duk’; jfr pannå