Svensk ordbok 2009, webbversion

1fa`sa substantiv ~n fasor fas·an●stark, i­hållande förfäran in­för o­hyggligheter som redan in­träffat psykol.JFRcohyponymfruktan 1cohyponymförskräckelsecohyponymskräck ett skri av fasatill hans fasa visade sig en monsterliknande figur○äv.vanligen plur. o­hygglighet som in­ger förfäran inbördes­krigets fasorfasorna i koncentrations­lägren○äv. i ut­ropve och fasa!fasa (för ngn/ngt/att+V/SATS)sedan ca 1400Klosterläsningfornsv. fasi; av om­diskuterat urspr.
2fa`sa verb ~de ~t fas·ar1känna stark, i­hållande förfäran psykol.många fasar för en ålderdom i ensamhetfasa (för ngt/att+V/SATS)sedan 1472–86Speculum Virginumfornsv. fasa; till 1fasa 2åstad­komma rätt fasförhållande hos sam­verkande växelströmskällor eltekn.fasa ngt med ngt, fasa ngrasedan 1907till fas 1-2 3ibl. med partikelnav hyvla så att en sned kant upp­står tekn.sponta och fasa (av) brädernafasa (av) (ngt)sedan 1807till fas 4 Subst.:vbid1-147055fasande, vbid2-147055fasning (till 2 + 3); 1fasa (till 1)