substantiv ~n fastor
fast·an●fullständig avhållsamhet från förtäring av föda
av princip, t.ex. av hälsoskäl el. religiösa skäl
kokk.relig.tid.○äv. om anbefalld period för detta, särsk. om den del av kyrkoåret som infaller fr.o.m. fastlagssöndagen t.o.m. påskaftoni best. f. sing.
fastetidenförsta söndagen i fastan(i/under) fastansedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagentill 2fasta
2fas`ta
verb ~de ~t
fast·ar●helt avhålla sig från att äta
av hälsoskäl el. religiösa skäl
kokk.hon fastar två gånger om åretJesus fastade i 40 dagarfasta (TID)på fastande magesemage 1
sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. fasta; gemens. germ. ord, urspr. ’hålla fast vid’; till 2fast
Subst.:vbid1-147189fastande;
1fasta
3fas`ta
substantiv,
ingen böjning
Nollta fasta på ngtta ngt som sin utgångspunkt
vd:n tog fasta på exportframgångarna i sitt tal om företagets konkurrenskraft; personalchefen tog fasta på kritiken och inledde en intern utredning
sedan 1850urspr. plur. till fornsv. faste ’vittne vid köp, byte’; till 2fast i bet. ’orubblig; giltig’