Svensk ordbok 2009, webbversion

fi`ende substantiv ~n ~r fiend·en●mot­ståndare (till ngn eller ngt) som är beredd att skada sin mot­part komm.yrk.JFRcohyponymantagonist fiendestyrkafosterlandsfiendesamhällsfiendengns svurne fiendeskilja mellan vän och fiendefrihetens fienderUsama bin Laden, USA:s fiende nummer ett○äv. försvagatovän han hade inga personliga fiender○i plur. vanligen med inne­börd av ömse­sidighetde är bittra fiender sedan många år○spec.vanligen best. f. sing. fientlig militär styrka fienden an­föll i gryningenngns/ngts fiende, fiende till ngn/ngt, ngra är fiendernaturliga fienderfiender enligt naturens lagar​ blad­lössen har många naturliga fiender som i­bland nyttjas för biologisk bekämpning sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. fiande, fiände; gemens. germ. ord, urspr. ’hatande’