substantiv ~en ~er
fin·al·en1avslutning
av evenemang e.d.; ofta betraktad som höjdpunkt
scen.tid.jubileet fick en värdig final○spec.sista avdelning i musikverk
finalsatsfinalen i Jupitersymfoninfinalen (av/i/på ngt)sedan 1615till lat. fina´lis ’slutlig’, till fi´nis ’slut, gräns’; jfr fin
2sista deltävling där segraren (i hela tävlingen) koras
spel.sport.tid.finalomgångOS-finaldamfinalherrfinalgå till finalta sig till final○äv. om match mellan de båda främsta lagen i en serie (som inte behöver vara direkt avgörande för vilket lag som vinner serien)vanligen i sammansättn.
seriefinalfinal (i/på ngt), final (mot ngn/ngt), final (mellan ngra)sedan 1901av eng. final med samma betydelse; av 1final 1
2fina´l
adjektiv ~t
fin·al●som uttrycker avsikt
språkvet.fil.språkvet.den finala subjunktionen ”för att”sedan 1853av lat. fina´lis med samma betydelse; se 1final 1