Svensk ordbok 2009, webbversion

fingera [fiŋge´-] verb ~de ~t fing·er·arvanligen perf. part. ersätta med icke-autentiskt namn e.d. af.alla namn i filmen var fingeradefingera ngtsedan 1625av lat. fing´ere ’forma i lera; ge form; göra sig en bild av’; jfr fiktion, fiktiv, fint Subst.:vbid1-149282fingerande, vbid2-149282fingering