Svensk ordbok 2009, webbversion

finn`a verb fann funnit funnen funna, pres. finner finn·er1upp­täcka efter att ha sökt el. (ibl.) av en till­fällighet NollSYN.synonymhitta reparatören har funnit feletde fann honom sittande på balkongenden bästa läkare som står att finna på orten○ofta med avs. på ngt abstrakthon fann en vacker lösning på problemet○äv. med icke-personligt subjektboken fann en stor läse­krets○äv.känna finna behag i ngtfinna nöje i att solafinna tröst i religionen○i ett ut­tryck äv. med ton­vikt på intellektuell el. känslomässig kontakt (mellan tidigare främlingar)de fann var­andra från början och ut­vecklade ett givande sam­arbetefinna ngn/ngt (ngnstans), finna ngt (i ngn/ngt/att+V/SATS)finna för gottse1gott 2 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. finna; gemens. germ. ord, trol. urspr. ’gå efter ngt; söka upp’ 2komma fram till viss upp­fattning e.d. komm.JFRcohyponymerfara 1 han fann att ett fel hade begåtts○äv.anse de fann honom inkompetentjag kan inte finna annat än att han har rätt○spec. i ett formel­artat ut­tryck vid beslutande möte e.d.jag finner frågan med ja besvaradfinna ngt/SATS, finna ngn/ngt ADJsedan ä. fornsv.Subst.:vbid1-149489finnande (till 1); fynd (till 1)