Svensk ordbok 2009, webbversion

finn`a sig verb fann funnit, pres. finner finn·er1med prep.i an­passa sig (till) och acceptera ngt o­behagligt komm.JFRcohyponymresigneracohyponymfoga sig 1 finna sig i sitt ödevi kan inte finna oss i att bli över­körda gång på gångfinna sig i ngt/att+V/SATSfinna sig själv komma fram till sin egentliga personlighet​ under ton­åren försöker många ungdomar att finna sig själva finna sig (väl) till rättase1rätta sedan 1662till finna 2bevara (eller åter­vinna) fattningen särsk. om att ge träffande svar psykol.hon fick skarp kritik men fann sig och gick i svaro­målfinna sigsedan 17093konstatera sig vara i viss situation Nollhan fann sig ut­manövrerad av styrelsenfinna sig ADJsedan 1692