Svensk ordbok 2009, webbversion

fläng`a verb flängde flängt, pres. flänger fläng·er1vanligen med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.iväg, omkring, runt rusa på ett hetsigt sätt psykol.JFRcohyponymsno 2cohyponymjäkta han flängde i­väg in i köket och hämtade skedarnahon kom flängande upp­för trapporna○äv. i fråga om ständig förflyttning över större av­ståndflänga Sverige runt på turnéflänga (iväg/omkring/runt) (ngnstans)sedan 1643fornsv. flängia ’piska; fläka av’, eg. ’riva av; flå’; besl. med flå; jfr hudflänga 2ibl. med partikelnav riva av mindre brukl.NollSYN.synonymflå flänga av barken på trädetflänga ngt (av ngt), flänga av ngtsedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskaSubst.:vbid1-152451flängande, vbid2-152451flängning; fläng (till 1)