verb ~de ~t
flack·ar●ibl. med partikel, särsk.omkring, runt
planlöst fara från ort till ort
NollJFRcohyponymflaneracohyponymkuska
han har flackat omkring i hela sitt liv○äv. om annat än personoroligt flytta sig hit och dit
hans flackande blickdet flackande ljuset från fotogenlampanflacka (omkring/runt) (ngnstans)sedan 1594jfr isl., no. flakka ’fladdra; röra sig fram och tillbaka’, urspr. ’slå’
Subst.:vbid1-150665flackande