Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n flaggor
flagg·an●(rektangulär) duk som har ett visst mönster och en viss färgkombination som symboliserar en nation
och som vanligen hissas på en stång
samh.JFRcohyponymvimpelcohyponymfanacohyponymbanercohyponymstandar
flagglinaflaggstångden blågula svenska flagganhissa flaggan i topphala flaggan○ibl. med stark tonvikt på symbolvärdetdemonstranterna brände ockupationsmaktens flagga○äv. om duk med annat symbolvärdehörnflaggasemaforflagga(falla) med flaggan i topp
(besegras) efter en hedrande insats
efter en rafflande kamp föll laget med flaggan i topp
hissa flaggan på halv stång
hissa flaggan två tredjedelar av stångens längd som tecken på sorg
skolan hissade flaggan på halv stång för att hedra minnet av den bortgångne rektorn
svenska flaggans dagsedag 2
sedan 1565av lågty. flagg(e), ty. Flagge med samma betydelse; urspr. ’ngt som fladdrar, slår’
verb ~de ~t
flagg·ar●ha flaggan upphissad
särsk. för att fira ngn el. ngt
komm.samh.Göteborgs stad flaggade för kungen○äv. bildligtmeddela sig (genom att vifta med ngt)
○spec.semaforera
○spec. äv.(alltför) tydligt visa upp
han flaggar gärna med sina kunskaper○spec. äv.antyda, förutskicka
när det gällde vapenexport flaggade statsministern för en viss öppningflagga (för ngn/ngt/SATS), flagga (med ngt)sedan 1749se 1flagga
Subst.:vbid1-150731flaggande,
flaggning