substantiv ~n flammor
flamm·an1stark eldslåga
vanligen orolig el. plötslig
af.JFRcohyponym1låga 1
eldsflammamynningsflammaflammorna från brasandet slog upp en flamma ur eldenhela byggnaden stod i flammorvara fyr och flamma för ngtsefyr 2
sedan 1642av lågty. flamme; av lat. flamm´a, till flagra´re ’brinna’; jfr flagrant, inflammera
2kvinna eller flicka som är föremål för (ngns) kärlek
vard.; ngt åld.psykol.yrk.JFRcohyponymkäresta
ungdomsflammahans nya flamma heter Lindangns flammasedan 18502flamm`a
verb ~de ~t
flamm·ar●brinna med stark låga
af.psykol.ett flammande bålden olympiska elden flammar i tre veckor○äv.lysa starkt
som av eld
flammande norrskenflammande röda fanorhans ögon flammade av hat○äv. bildligtvara uppfylld av stark känsla
en flammande appellflamma (av ngt)sedan 1738se 1flamma
Subst.:vbid1-150843flammande,
vbid2-150843flamning