substantiv ~en ~ar
fog·en●ställe där två delar i en konstruktion förenats
med sammanbindande material
språkvet.tekn.JFRcohyponymskarv 1
foglistfogmassamurfogmurbruk pressades in i fogarna vid brorenoveringen○äv. om sammanbindande ljud el. bokstavfogen i ett sammansatt ord är ofta ”s”, som t.ex. i ordet ”skogsbrand”knaka i fogarnavara nära att brista
deras äktenskap knakar i fogarna
sedan 1752av lågty. voge med samma betydelse, till vogen, se foga
2fog
substantiv,
ingen böjning, neutr.
●fullgott skäl
för viss utsaga el. liknande handling
Nollförslaget har kritiserats, säkert med visst foginte utan fog anser hon sig ha blivit luradhan har fog för sin kritikryktet har fog för sigfog (för ngt/att+V/SATS), fog (att+V)sedan senare hälften av 1400-taletSchack-tafvels lekfornsv. fogh ’det som är till pass, önskvärt’; av lågty. voch med samma betydelse, till vogen, se foga; jfr 3föga, ofog