Svensk ordbok 2009, webbversion

fo`ga verb ~de ~t fog·ar1förena två el. flera (konkreta el. abstrakta) delar till en större el. högre enhet af.listerna fogades till en ram○ofta med ton­vikt på resultatetvanligen med partikel, särsk.i­hop, samman foga samman delarna till en helhetfoga (ihop/samman) ngt med ngt, foga (ihop/samman) ngra (till ngt)sedan 1504brev från biskop Mattias i Strängnäs till Svante Nilsson (Styffe)fornsv. foga ’foga, laga, styra’; av lågty. vogen ’foga; foga sig’; besl. med fager, 1föga, 2föga 2ofta med partikel, särsk.in, till ut­öka med ytterligare detaljer ibl. av mindre vikt komm.JFRcohyponymlägga till 2cohyponymbifoga till brevet var fogat ett PMen kärleks­historia fogas in i berättelsenytterligare ett drag att foga till porträttet av hennefoga (till) ngt (till ngt), foga in ngt (i ngt)sedan 15363i vissa ut­tryck bestämma viss ut­veckling Nollödet hade fogat det så, att ...foga ngt SÄTTsedan 1489Monumenta diplomatica SvecanaSubst.:vbid1-152814fogande (till 1 + 2), vbid2-152814fogning (till 1 + 2)