Svensk ordbok 2009, webbversion

fo`rdra verb ~de ~t fordr·ar1förklara (visst handlande) nöd­vändigt och an­tyda att makt­medel kan an­vändas för att fram­tvinga det vanligen för att främja egna syften komm.JFRcohyponym1kräva 1cohyponymbegära 1cohyponympropsa hon fordrade speciella för­månerhan har en ur­säkt att fordra av henneden service med­borgarna an­ser sig ha rätt att fordra av dagens sam­hälle○spec.begära åter­betalning av skuld JFRcohyponym1kräva 2 hon har 100 kr att fordra av honom○ibl. försvagat, utan eg. inne­börd av kravhon har revansch att fordra på NN för förlusten i våras○äv. med icke-personligt subjektJFRcohyponymfordra 2 vanlig an­ständighet fordrar att man hälsarregn och rusk fordrar vatten­täta plaggfordra ngt/att+V/SATS (av ngn/ngt)sedan 1513–27biskop Hans Brasks levnadsteckning (Arnell)fornsv. fo(r)dra; av lågty. vorderen ’föra fram­åt’ och ty. fordern ’kräva’, till lågty., ty. vorder ’främre’; jfr befordra 2vara beroende av viss förut­sättning; för god ut­veckling e.d. Nollhan fick en lung­inflammation som fordrade sjukhus­vårdfordra ngtsedan 1539Subst.:fordrande, fordring (till 1); fordran (till 1)