verb frätte frätt, pres. fräter
frät·er●(kemiskt) angripa och upplösa
särsk. så som syror angriper metaller
kem.psykol.JFRcohyponymetsacohyponymkorrodera
fräthålfrätsårsvavelsyrans frätande inverkan på oädla metaller○ibl. med tonvikt på resultatetofta med partikel, särsk.bort, sönder
luften var så svavelmättad att den kunde fräta hål på täckjackormagsyran kan fräta sönder magsäcksväggen○äv. bildligtständigt plåga
ngns psyke
oron fräter på hennefrätande sarkasmerfräta (på ngt/ngn), fräta (bort/sönder) ngtsedan 1639av lågty. vreten ’äta glupskt; fräta’; besl. med etsa, 1frossa, äta
Subst.:vbid1-157564frätande,
vbid2-157564frätning
2frä`ta
substantiv ~n frätor
frät·an●skada som uppkommit genom frätning
fys.sedan 1901se 1fräta