Svensk ordbok 2009, webbversion

frö´ken substantiv, best. f. ~, fröknar frökn·ar●(titel för) o­gift kvinna nu­mera med begränsad an­vändningsläkt.yrk.fröken Johanssonfröken Sverige○äv. om kvinnlig pedagog (o­avsett civil­stånd)JFRcohyponymmagister 1 dagisfrökenfröken, jag har tappat min penna○äv. som tilltals­ord till kvinna i viss funktion, t.ex. servitrisngt åld. fröken, får jag betala○förr med vidare an­vändning om o­gift kvinna, särsk. i högre samhälls­klassernådig frökenfröken Juliehur länge tänker fröken vara ute i kväll?fröken (NAMN)sedan y. fornsv.fornsv. fröken; av lågty. vröuken, diminutiv till vrouwe ’fru’