Svensk ordbok 2009, webbversion

frid substantiv ~en frid·en●stämning av lugn, stillhet och från­varo av konflikter samh.JFRcohyponym1rocohyponymharmoni 2 fridstöraregatufridhelgens frid sänkte sig över husethon fick dö i fridhon före­drog lands­bygdens frid fram­för stor­stadens hets○äv. om själslig harmonisinnesfridinre friden rast­lös själ som inte fann frid○äv. i vissa (religiösa) ut­tryck för försoning e.d. i sam­band med att ngn döttvila i fridprästen lyste frid över hans minne○förr äv.rätt till skydd kvinnofridtrosfridfrid och fröjd all­mänt positivt​ om vi bara slipper regn i­dag så är allt frid och fröjd hur/vad/varför i hela fridenuttr. för stark förvåning​ hur i hela friden tänker du? hur/vad/vem/varför i fridens namnsenamn 1 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. friþer; gammal växelform till fred; delvis på­verkat av ty. Friede ’frid; fred’ Jag vet en hälsning, mera kär än, värld, vad du kan ge: den heter frid, – Guds frid det är, och därom vill jag be.Erik Gustaf Geijer, Första aftonen i det nya hemmet (1837)