Svensk ordbok 2009, webbversion

frukt substantiv ~en ~er frukt·en1organ som inne­håller och skyddar fröna hos blom­växter; vanligen producerat vid bestämd tid varje år bot.JFRcohyponym1kärna 1 fruktämneskenfruktstenfruktnöt, kapsel, bär, sten­frukt och an­dra fruktersedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. frukt; av lågty. vrucht med samma betydelse; ur lat. fruc´tus ’frukt; av­kastning; njutning’; besl. med bruka; jfr frugal 2större ätlig växt­del som inne­håller frön och har relativt mjukt och saftigt kött med söt smak och vanligen äts som mellan­mål el. dessert; om individ el. art el. kollektiv kokk.JFRcohyponymgrönsakcohyponymbärcohyponym1nöt fruktkakafruktkorgfruktskålfruktträdfruktträdgårdcitrusfruktfallfruktsydfruktmogen fruktplocka fruktät mera frukt!trädet bar fruktfrukter som äpple, päron, banan och apelsin○äv. om vissa grön­sakervanligen i sammansättn. rotfruktbära fruktge resultaturspr. bibl.​ satsningen på turism bar frukt och staden är nu ett populärt res­mål; jämställdhets­arbetet börjar bära frukt och an­delen kvinnliga chefer ökar falla som en mogen fruktsefalla 1 förbjuden fruktförbjuden njutning​ choklad är förbjuden frukt när man bantar havets frukterskal­djur, fisk o.d.som ofta anses vara delikatesser​ som bohus­länning är han upp­född på havets frukter sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagen3i vissa ut­tryck (lyckat,) märkbart resultat Nollde njuter frukterna av sitt arbetenu kunde de skörda frukterna av den goda planeringen○äv. mer konkretfrukten av deras förbindelse blev en sonsedan ca 1420Bonaventuras Betraktelser