substantiv fruntimret, plur. ~, best. plur. fruntimren
frun|timr·et●kvinna
ofta ngt nedsätt. el. skämts., särsk. i mäns språkyrk.fruntimmerssällskapja se fruntimmer!ett rejält fruntimmerhan skulle ragga upp ett fruntimmer på krogensedan 1721av lågty. vruwentimmer med samma betydelse, eg. ’frustuga’, därefter kollektiv bet., därefter individuell; jfr timmer