Svensk ordbok 2009, webbversion

full`borda verb ~de ~t full|­bord·ar●genom­föra ända till färdigt resultat el. till slutet NollJFRcohyponymslutföracohyponym1avsluta 1cohyponymfullfölja han började skriva på sina memoarer, ett arbete som han dock inte hann fullborda○spec. i ett ut­tryck för o­återkallelighetde ställdes in­för fullbordat faktumfullborda ngtsedan 1472–86Speculum Virginumfornsv. fulbordha ’göra färdig’, till fulbordha ’fullt färdig (om skepp)’ (eg. ’med fulla bord’) Subst.:vbid1-157834fullbordande; fullbordan