Svensk ordbok 2009, webbversion

full`mäktig substantiverat adjektiv, plur. ~e full|­mäkt·ig1i sing., vanligen i sammansättn. leda­mot av visst beslutande organ eller viss över­vakande styrelse samh.JFRcohyponymdelegatcohyponymombud bankofullmäktigkommunfullmäktigsedan 1525till fornsv. fulmäktogher ’mäktig; ut­rustad med full makt’; till fullmakt 2i plur.; vanligen i sammansättn. el. som kort­form (visst) beslutande organ eller (viss) över­vakande styrelse bestående av valda el. ut­sedda leda­möter samh.fullmäktigesammanträdebankofullmäktigekommunfullmäktigei fullmäktige sitter 10 borgerliga leda­mötersedan 1752