Svensk ordbok 2009, webbversion

full`makt substantiv ~en ~er full|­makt·en●(formellt ut­färdad) befogenhet att ut­öva ngn annans lagliga rättigheter på visst om­råde e.d. samh.fullmaktsgivareblankofullmakthan hade regeringens fullmakt att sluta bindande av­tal○äv. om mot­svarande dokumenthon hade fullmakten i fickan○äv. om (dokument som styrker) rätt att inne­ha viss tjänstJFRcohyponymförordnande 1cohyponymkonstitutorial tjänsten som professor kan inne­has med fullmaktfullmakt (för ngn) (att+V)sedan 1507brev från rikets råd (Handlingar rörande Skandinaviens Historia)fornsv. fulmakt; av lågty. vulmacht med samma betydelse; till full och makt