Svensk ordbok 2009, webbversion

gång`a verb ~de ~t gång·ar åld.Nollsesegå 1 Herr Peder han gångar i kammaren ingånga (ngnstans)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ganga; gemens. germ. ord, besl. med sanskrit janghā ’ben; fot’ Subst.:vbid1-176588gångande