Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~ar
gård·en1lantegendom med byggnader och andra anläggningar
ibl. tillsammans med åker- och ängsmark
arkit.jordbr.JFRcohyponymbondgårdcohyponymtorp
gårdsbyggnadgårdsfolkfädernegårdgranngårdlantgårdsläktgårdhon fick ärva en stor gård på landet○äv. om huvud- och sidobyggnader använda i annat syftehembygdsgårdkursgård○äv.fastighet
fritidsgårdgammal i gården
som varit länge på en (arbets)plats
hon är gammal i gården och fungerar som mentor för sina yngre kollegor
gå från gård och grundlämna ifrån sig all (fast) egendom
dåliga investeringar tvingade makarna att gå från gård och grund
sedan 1000-taletrunsten, Stenkumla, Gotland (Sveriges runinskrifter)runform karþ, fornsv. garþer ’inhägnad; gärdesgård; gårdsplats; gård’; gemens. germ. ord av omdiskuterad uppkomst; jfr gärda, skärgård, trädgård
2större, öppet markområde i omedelbar anslutning till byggnad och omgivet av andra byggnader eller stängsel
af.arkit.astron.JFRcohyponymtorg
gårdsfestgårdshusbakgård○äv. om område med plan markyta (anv. i spec. syfte)brädgårdhundgårdrastgårdvingård○äv. om mark- el. golvyta som omger ngtgårdsplanmålgårdträdgårdsedan 1000-talet (i sammansättn. med kirikiu ’kyrko-’)runsten, Östra Ryd, Uppland (Sveriges runinskrifter)runform karþi (dat.)