Svensk ordbok 2009, webbversion

gå´rd substantiv ~en ~ar gård·en1lant­egendom med byggnader och an­dra an­läggningar ibl. till­sammans med åker- och ängs­mark arkit.jordbr.JFRcohyponymbondgårdcohyponymtorp gårdsbyggnadgårdsfolkfädernegårdgranngårdlantgårdsläktgårdhon fick ärva en stor gård på landet○äv. om huvud- och sido­byggnader an­vända i annat syftehembygdsgårdkursgård○äv.fastighet fritidsgårdgammal i gården som varit länge på en (arbets)plats​ hon är gammal i gården och fungerar som mentor för sina yngre kollegor gå från gård och grundlämna i­från sig all (fast) egendom​ dåliga investeringar tvingade makarna att gå från gård och grund sedan 1000-taletrunsten, Stenkumla, Gotland (Sveriges runinskrifter)runform karþ, fornsv. garþer ’in­hägnad; gärdes­gård; gårdsplats; gård’; gemens. germ. ord av om­diskuterad upp­komst; jfr gärda, skärgård, trädgård 2större, öppet mark­område i o­medelbar an­slutning till byggnad och om­givet av an­dra byggnader eller stängsel af.arkit.astron.JFRcohyponymtorg gårdsfestgårdshusbakgård○äv. om om­råde med plan mark­yta (anv. i spec. syfte)brädgårdhundgårdrastgårdvingård○äv. om mark- el. golv­yta som om­ger ngtgårdsplanmålgårdträdgårdsedan 1000-talet (i sammansättn. med kirikiu ’kyrko-’)runsten, Östra Ryd, Uppland (Sveriges runinskrifter)runform karþi (dat.)