Svensk ordbok 2009, webbversion

garnity´r substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en garn·it·yr·et1ut­smyckning ofta runt kanten av ngt men äv. all­männare heminr.kokk.skinngarnityrspetsgarnityrhon bestämde sig för hummer­stjärtar som garnityr på spätta­filénett garnityr (till ngt)sedan 1667av fra. garniture ’till­behör; prydnad’, till garnir, se garnera 2ofta i sammansättn. samman­hörande upp­sättning före­mål som ibl. fyller en prydande funktion heminr.hush.möbelgarnityrskrivbordsgarnityr○spec. om upp­sättning lös­tändertandgarnityrhon skrattade så att hon nästan tappade garnityret○ibl. äv. om grupp av personerledargarnityrett garnityr (av ngt/ngra)sedan 1729