Svensk ordbok 2009, webbversion

ga´vel substantiv ~n gavlar gavl·ar●(ytter­vägg som ut­gör) kort­sida av byggnad vanligen upp­till av­smalnande mot tak­krönet arkit.gavelfönsterhusgavelhusets norra gavel○äv. om det triangel­formiga övre partiet av gavel○äv. om skiva e.d. som ut­gör kort­ända av sängen dubbel­säng med gavlar○äv. om kort­ända i all­mänhetvid bordets gavelden stora öppningen i rinkens norra gavel○äv. om ut­rymme all­deles innan­för gavelgavelrumkontoret låg på gavelnstå på vid gavelvara vid­öppen​ luften dallrade av värme trots att alla fönster stod på vid gavel sedan mitten av 1300-taletBjärköa-Rätten (Helsinge-Lagen)fornsv. gafl; jfr gotiska gibla ’spets, tinne’; idiomet på vid gavel besl. med gaffla 1, gapa