Svensk ordbok 2009, webbversion
gigant
[gigan´tel.jigan´t]
substantiv ~en ~er
gig·ant·en●jättelik varelse
urspr. i antik mytologi
sag.yrk.JFRcohyponymjättecohyponymturscohyponymresecohyponym1cyklop
giganterna staplade berg på berg för att nå Olympen○äv. bildligt, spec.överlägset framstående person
på ngt område
en litterär gigantgiganternas kamp om världsmästartiteln○spec. äv. om stort land m.m.Ryssland, giganten i österen gigant (i/inom ngt)sedan 1811av grek. gig´as, genitiv gig´antos, ’jätte’