verb gitte gittat, pres. gitter
gitt·er●ha tillräckligt med energi för att
utföra viss handling
psykol.JFRcohyponymidascohyponymorka
det ringde i telefonen men hon gitte inte svaragitta ((att+) V)sedan 1635 i sin nuv. bet.jfr fornsv. gita ’lyckas; kunna’; gemens. germ. ord, urspr. ’gripa; få tag i’; jfr förgäta, gissa, gåta
Subst.:vbid1-170005gittande