Svensk ordbok 2009, webbversion

glän`sa verb glänste glänst, pres. glänser gläns·er●ge ett jämnt, milt åter­sken om blank yta komm.JFRcohyponymblänkacohyponymglimmacohyponymskinacohyponymskimracohyponymglittracohyponymglimra hans panna glänste av svettfloden glänste silver­vit i mån­skenet○äv. bildligtvisa sin över­lägsna skicklighet JFRcohyponymbriljeracohyponymexcellera han glänste med ut­sökt spelteknikglänsasedan 1640av lågty. glensen, ty. glänzen med samma betydelse; till glans Subst.:glänsande; glans Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran, du som i Österland tändes av Herran.Psalmboken 134:1 (Viktor Rydberg 1891)