substantiv ~n gläntor
glänt·an●mindre, öppen plats i skog
geogr.i gläntan betade några rådjursedan 1824till 2glänta
2glän`ta
verb ~de ~t
glänt·ar●öppna (dörr eller fönster) en aning
Nollbarnen gläntade på ytterdörren för att se om det hade kommit någon snöglänta på ngtsedan ca 1755sv. dial. glänta, glätta, även ’lysa fram; skymta’; besl. med glans
Subst.:vbid1-171235gläntande,
vbid2-171235gläntning