Svensk ordbok 2009, webbversion

glans substantiv ~en glans·en1jämnt åter­sken från blank yta fys.JFRcohyponym1lyster 1cohyponymskimmer glanspapperguldglanshögglansåterglansvår­solens glanshennes ögon lyste med en feberaktig glans○äv. om (åter)sken från ljus­källastjärnglansmånens milda glans○äv. bildligt, spec. med ton­vikt på strålande skönhet el. praktdär stod bruden i all sin glans○spec. äv. i ut­tryck för närhet till berömd person (vilket kan ge prestige)många ville sola sig i glansen av super­stjärnankungligheterna spred glans över till­ställningeni sin glans dagarsedag 2 (klara ngt) med glans(klara ngt) på ett mycket bra sätt​ dansarna klarade koreografins tekniska svårigheter med glans sedan 1626av ty. Glanz med samma betydelse; besl. med glänta 2vanligen i sammansättn. typ av glänsande mörk sulfitförening av vissa metaller m.m. kem.JFRcohyponym1glimmer blyglansjärnglanskoboltglanskopparglanssedan 1687