verb ~de ~t
glittr·ar●lysa med starkt, snabbt skiftande sken
(som) från många små, rörliga ljuskällor
fys.JFRcohyponymblänkacohyponymglimracohyponymskimracohyponymstråla 1cohyponymglimma
sjön glittrade i solenden glittrande granen på torget○äv. bildligtett glittrande skrattglittrasedan 1541av isl., no. glitra med samma betydelse; gemens. germ. ord, bildat till isl., no. glita ’glänsa’; besl. med gliring
Subst.:vbid1-170926glittrande;
glitter