Svensk ordbok 2009, webbversion

golv [gål`v] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en golv·et●nedre begränsnings­yta i byggnad eller rum el. annat ut­rymme där man kan vistas, t.ex. for­don heminr.JFRcohyponymtakcohyponymvägg golvbeläggningdansgolvjordgolvkällargolvett ny­bonat golvett lättstädat golv i plastlägga golvskura golvetde blev tvungna att sova på golvet○äv. bildligt, spec. med ton­vikt på under­ordnad ställningjobbarna (nere) på golvet○spec. äv.lägsta nivå JFRcohyponymtak facket krävde ett golv på 100 kronor i timmenfrån golv till taklängs hela väggens höjd​ loftbostäderna är fem meter höga och den ena gaveln har fönster från golv till tak gå i golvet bli ned­slageni boxningsmatch​ efter bara några sekunder träffades han av en hård vänster och gick i golvet sopa golvet med ngn totalt ut­klassa ngn​ hon sopade golvet med konkurrenten vilja sjunka genom golvet vilja försvinnap.g.a. att situationen är pinsam​ han rodnade och ville sjunka genom golvet av skam sedan 1346 SOU; bet. ’lägsta nivå’ sedan 1978; 1990 i bildlig bemärkelsetestamente upprättat av kung Magnus och drottning Blanka (Svenskt Diplomatarium)fornsv. golf; nord. ord av o­visst urspr.