[gåt`-]
verb gottgjorde gottgjort, pres. gottgör
gott|gjor·de●ersätta (ngn) för tidigare skada genom gåva eller positiv handling
komm.JFRcohyponymkompensera
han ville gottgöra henne för allt lidande han hade åsamkat henne genom skilsmässan○äv. med avs. på handling som utlöser sådant beteendehon ville gottgöra den inställda spanienresangottgöra ngn (för ngt/SATS), gottgöra ngt/SATSsedan 1644Subst.:vbid1-172081gottgörande;
gottgörelse