Svensk ordbok 2009, webbversion

gottgöra [gåt`-] verb gottgjorde gottgjort, pres. gottgör gott|­gjor·deersätta (ngn) för tidigare skada genom gåva eller positiv handling komm.JFRcohyponymkompensera han ville gottgöra henne för allt lidande han hade å­samkat henne genom skils­mässanäv. med avs. på handling som ut­löser så­dant beteendehon ville gottgöra den in­ställda spanienresangottgöra ngn (för ngt/SATS), gottgöra ngt/SATSsedan 1644Subst.:vbid1-172081gottgörande; gottgörelse