verb grämde grämt, pres. grämer
gräm·er●få (ngn) att känna irritation och bitterhet
psykol.JFRcohyponymreta 2cohyponymförargacohyponymförbittra 2
förlusten av kameran grämde henne hela semesterngräma ngnsedan början av 1500-taletSagan om Didrik af Bernfornsv. grämia, gräma, bildn. till gram- i adj. gramber ’vred’; jfr gramse
Subst.:vbid1-174695grämande;
grämelse