Svensk ordbok 2009, webbversion

grace [gra´s] substantiv ~n [gra´sen] ~r [gra`ser] grac·en1knappast plur. skönhet och lätthet i rörelse eller linje särsk. hos kvinna el. konst­verk psykol.JFRcohyponymbehag 3cohyponymelegans hon rörde sig med både styrka och gracehon åldrades med gracegracen hos de antika skulpturernasedan 1716av fra. grace ’behag; ynnest; nåd’; av lat. gra´tia med samma betydelse; jfr gratie, gratis 2vanligen plur., i vissa ut­tryck väl­villig handling komm.hon försöker fördela sina gracer rätt­vist mellan barn­barnensedan 16553vanligen plur. gudinna som skänker skönhet och inre harmoni enl. den romerska mytologin sag.yrk.SYN.synonymgratie de tre gracernasedan 1651