Svensk ordbok 2009, webbversion

grave´ra verb ~de ~t grav·er·ar1ofta med partikelnin rista (dekorativt mönster) på hård yta särsk. av metall el. glas; ibl. i syfte att genom av­tryck på papper mång­faldiga mönstret, bilden etc. litt.vet.gravernålgraverplåten skål med givarens namn graverat på bak­sidangravera (in) ngt (i/på ngt)sedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. gravera; av fra. graver med samma betydelse; av nederl., lågty. graven med samma betydelse, eg. ’gräva’; jfr gräva 2belasta (fastighet) med in­teckning ekon.jur.gården var graverad med in­teckningargravera ngt (med ngt)sedan 1752av lat. grava´re ’belasta; besvära’, till grav´is ’tung’; jfr 2grav Subst.:graverande, gravering (till 1); gravation (till 2), gravyr (till 1)