Svensk ordbok 2009, webbversion

gren substantiv ~en ~ar gren·en1(grov) ut­växt från träd­stam vanligen försedd med kvistar och blad el. barr af.bot.släkt.JFRcohyponymkvist 1cohyponymförgrening grenklykagrenskottympgrenen tår­pil med ned­hängande grenarfågeln satt på en gren och sovkasta fler torra grenar på elden○äv. om ut­växt från en örtstam, en blom­ställnings huvud­axel, en mossas bål e.d.○äv.förgrening grendikegrenljusen gren av Göta älv rinner ut nära Marstrand○äv. bildligtJFRcohyponymlinje 7 släktgrensläktens amerikanska grenen gren (av ngt)såga av den gren man (själv) sitter påskada den eller det som man är beroende avför sin utkomst e. d.​ om inte före­taget börjar tänka på åter­växten sågar de av den gren de själva sitter på sedan 1293 (som till­namn)testamente upprättat av Dag till förmån för ett flertal kloster (Svenskt Diplomatarium)fornsv. gren; nord. ord, urspr. ’förgrening, klyka’; bildat till grina i bet. ’gapa’ 2själv­ständig under­avdelning spec. av verksamhets­område e.d. som kräver special­kunskaper af.JFRcohyponymlinje 4cohyponymdisciplin 2cohyponymbransch förseningen kommer att drabba alla grenar av produktionenhan gick den biologiska grenen på real­linjen i det gamla gymnasiet○spec. i idrottssammanhanggrensegertävlingsgrenhon ställde upp i tre grenar i friidrotts­landskampenen gren (av ngt)sedan mitten av 1400-taletTros- och Syndabekännelse (Svenska Kyrkobruk)3ofta best. f. sing. ställe på kroppen (nederst på bålen) som benen ut­går från med.SYN.synonymskrev grenståendehan fick en spark i grenen○äv. om mot­svarande del på klädes­plaggbyxgrenoverallen stramade i grenensedan 1550