Svensk ordbok 2009, webbversion

gri`na verb ~de ~t grin·ar1gråta vard.komm.babyn har grinat hela morgonengrina (av ngt)sedan 1639jfr isl. grína, no. grine ’gråta’, da. grine ’skratta’; gemens. germ. ord med grundbet. ’gapa’; jfr gren 2skratta vard.komm.de kunde inte låta bli att grina åt de ut­klädda barnengrina (åt ngn/ngt/SATS)sedan ca 16553förvrida an­siktet (sär­skilt munnen) särsk. som tecken på av­smak el. äckel­känslor komm.JFRcohyponymgrimasera hon grinade illa åt den sura mjölkenäv. bildligten grinande död­skalleo­turen grinade dem i an­siktetgrina (åt ngn/ngt/SATS)sedan 1614Subst.:vbid1-173187grinande; grin