Svensk ordbok 2009, webbversion

gris substantiv ~en ~ar gris·en1typ av fram­avlat, tamt svin med kort tryne i Sverige ofta av ljus­rosa färg; spec. som mat­rätt; spec. äv. (i fack­språk) om ungarna psykol.zool.grisblodgrisfestgrisköttgrisskärgödgrisjulgrisspädgrisnågra grymtande grisar bökade bak­om ladu­gårdenhon lyckades få tag i en halv gris att stoppa i frysen○äv. bildligt, spec. om person som är smutsig el. på annat sätt väcker mot­viljalortgrismansgrissmutsgrisvad är det för grisar som har suttit här?○spec. äv. om person som beter sig på visst sättkelgrismorsgris○spec. äv. i smeksamma ut­tryckmammas lilla gris!fet som en grissefet 1 köpa grisen i säckenskaffa sig ngt vars kvalitet man inte har kontrollerat​ de köpte grisen i säcken när de tackade ja till en lägenhet som de än­nu inte hade sett skrika som en stucken grisse2skrika sova som en grissesova 1 sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. gris; speciellt nord. ord av o­känt urspr.; ev. ljud­härmande 2cement­block som placeras ut på väg­bana för att (under en kortare tid) hindra trafik med for­don vard.trafik.några vita grisar hade placerats över väg­banansedan 1970-talet