Svensk ordbok 2009, webbversion

gro`da substantiv ~n grodor grod·an1typ av stjärt­löst grod­djur med långa bak­ben som an­vänds vid hopp på land zool.JFRcohyponympadda groddammgrodyngelbarnmorskegrodaklockgrodalångbensgrodalövgrodaåkergrodanågra grodor kväkte i diketden vanliga, ofta röd­bruna och mörkfläckiga grodanden gröna (eller bruna) ätliga grodan○äv. om knäande skutt som liknar en grodashoppa grodasedan 1603äldre sv. gro, trol. om­bildat efter lågty. krode med samma betydelse; av dunkelt urspr. 2pinsam fel­sägning komm.JFRcohyponymsottiscohyponymfadäs språkliga grodordet var en riktig groda att kalla utrikes­ministern ambassadör○äv. om annat pinsamt miss­tagJFRcohyponymtabbecohyponymtavla 2 han gjorde en groda och fick genast ge upp partietsedan 1866efter folk­sagan om grodorna som hoppade ur den elaka dotterns mun, när hon skrattade Små grodorna, små grodorna är lustiga att se.Svensk sånglek