[gråt`a]
substantiv ~n grottor
grott·an●större hålrum i berg
geol.grottbildningklippgrottastalaktitgrottastrandgrottaden berömda blå grottan på Capriunder förhistorisk tid bodde människorna i grottor○äv. om liknande håligheter i andra materialsnögrottadet fanns en grotta i vildvinetsedan 1651av ita. grotta ’håla; grotta’; av lat. cryp´ta ’sluten gång; tunnel’; av grek. krypte´ ’källare’; jfr grift, krypta