Svensk ordbok 2009, webbversion

grym`ta verb ~de ~t grymt·ar●stöta ut korta, upp­repade mullrande ljud genom nosen särsk. om gris men äv. all­männare komm.zool.det grymtades hög­ljutt från stiannågra vilt grymtande bufflar○äv. i fråga om liknande ljud från människa, ibl. som ut­tryck för miss­nöjehan grymtade något o­hörbart som svar på hennes frågamånga grymtar över de höga skatternagrymta (ngt), grymta (om/över ngt/SATS)sedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkfornsv. grymta; gemens. germ. ord av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-174301grymtande, grymtning; grymt