Svensk ordbok 2009, webbversion

gryn substantiv ~et, plur. ~ el. ~er, best. plur. ~en el. ~erna gryn·et●ofta plur. skalat (och ofta polerat) sädes­korn jordbr.kokk.havregrynkorngrynmajsgrynrisgrynekologiska grynen enkel och god soppa på gryn○äv. om an­dra liknande produkter, särsk. produkter fram­ställda av mjöl el. sockermannagrynpotatisgrynsagogrynsockergryn○ofta koll.hönsen ut­fodrades med gryn○äv. om grynsortmed plur.gryner stabbig mat huvud­sakligen fram­ställd av gryner○äv. bildligt om (liten) älskad person (ofta sing.)hjärtegrynsockergrynkom nu lilla grynet mitt!sedan senare hälften av 1400-taletLatinskt-svenskt glossariumfornsv. gryn; urspr. ’ngt sönder­malt, krossat’; jfr grus, gryt, gröt