Svensk ordbok 2009, webbversion

gurgla [gur`g-] verb ~de ~t gurgl·ar1låta (vätska) bubbla i svalget genom att blåsa luft emot och där­igenom skölja mun och svalg hyg.ta en sked jodvatten och gurgla (halsen)○äv. bildligtdet gurglade i vattenlednings­rörenett gurglande skrattgurgla (ngt)sedan 1578trol. av lågty. görgeln el. ty. gurgeln med samma betydelse, till ty. Gurgel ’strupe’; ljud­härmande 2små­gräla vard.; åld.komm.gurgla (med ngn)sedan 1884Subst.:vbid1-176152gurglande, vbid2-176152gurgling (till 1); gurgel