substantiv ~n
gyttj·an●kletig, vattenblandad jord av gröngulgrå eller brunaktig färg
jordbr.JFRcohyponymdycohyponym1slam
gyttjepöllergyttjabilen körde fast i gyttjansedan ca 1600eg. ’utgjutning’; besl. med gjuta; jfr fornsv. urgytia ’slöseri’
Svensk ordbok 2009, webbversion